Efter besöket i Tarangire, åker vi norrut mot Ngorongoro, en nationalpark som ligger i en krater. För att komma in i parken får vi betala 50 USD per man. Efter några kilometer in i parken, kommer vi fram till övernattnings-stället, Wildlife Lodge. En fantastisk byggnad som är uppförd på kraterkanten, ca 600 meter över kraterbotten. Här bor vi i ett rum med utsikt över hela området.

På morgonen ser man soluppgången från terassen på lodgen, En mäktig upplevelse. Efter frukosten ger vi oss av mot nästa äventyr. Vi färdas runt övre delen på kratern, nästan halvvägs runt. En bit ner mot kraterbotten, besöker vi en massajby. Här lever massajfolket på samma nivå som man levt dom senaste hundra åren. Här har man sin boskap som betar på dom stora gräsmarkerna. Det är ju märkligt att det fortfarande lever människor på denna levnadsnivå, år 2010, man kan ju tro att vi inte lever i samma värld. Massajerna visade upp sina "danser" och seanser. Vi fick även besöka en av hyddorna, som dom bor i, även deras skola fick vi besöka. Lite tillrättalagt var det allt, men det var ändå untressant att se hur dom lever.

Porten in i Ngorongoro

Utsikt från vårat rum och entrén till Wildlife Lodge.

Massajbyn, husen är tätade med koskit.

Massajernas "dans".

Skolan

Toaletten, "grävd hål i golvet"

När vi bestämt oss för att åka till Zanzibar, så skulle vi naturligtvis även besöka några av nationalparkerna i norra Tanzania. Den första parken vi skulle besöka var Tarangire. För att komma dit fick vi åka med inrikesflyget, först till Dar es Saalam, och byte där till flygplatsen i Kilimanjaro. Det blev "strul" med transfern till flygplatsen på Zanzibar, då agenten fått fel tidsangivelse, så det blev "iltransport" med en lokal taxi till Stone town. Tack och lov hann vi med flyget, som ändå startade 20 minuter före utsatt tid.

Flygresan till Kilimanjaro var fin med klart väder. Man kunde se toppen på Afrikas högsta berg, som mäter över 5 500 möh. Väl framme blev vi transporterad till Arusha, Tanzanias näst största stad, med 600 000 invånare. Vi skulle bo på Ahadi Lodge. När bilen svängde av vägen för att komma till lodgen, börjar man undra vart vi är på väg. Vi åker på en "väg" som mer liknar en kostig, men vi kommer fram till en stor plåtport, och där innanför uppenbarar sig en prunkande oas med en välskött trädgård. Jättefint ställe.

Nästa morgon blev vi hämtade av en jeep, som skulle ta oss till Tarangire. Det var ca 15 mil dit. Vi plockade upp 4 andra svenskar som vi skulle göra sällskap med. Resan dit tog 3 timmar. Väl framme fick vi lösa avgift, 35 USD per man.

Tarangire är i första hand elefanternas och baobaträdens park, och det fanns det gott om, vid ett tillfälle hade vi ca 50 elefanter synliga samtidigt. Vi fick se världens äldsta träd, ca 3 000 år gammalt baobaträd. Genom parken flyter Tarangirefloden, som flyter från söder till norr, vilket är ovanligt med den riktningen.

Efter besöket i Taragire nationalpark, åker vi sedan norrut till nästa anhalt Ngorongoro Conservation Area. Dit kommer vi sen eftermiddag.

"Kostigen" till Ahadi Lodge

Så här ser det ut bakom inhägnaden

Framme i Tarangire

Världens älsta träd ett 3000 år gammalt baobaträd.

Elefanter fanns det gott om.

Girafferna var mäktiga att se i sin naturlga miljö.

En törstig giraff, vissa svårigheter att nå ner till vattnet.

Törstgiga vårtsvin och en antilop.

Aporna höll sig gärna nära rastplatsen, där man kunde snylta på besökarnas matrester.

Ett gäng strutsar, gillade att visa upp sig. En hane och tre honor.

Zebrorna var vackra att se på med sin fina ränder. 

Väl framme i Dar es Saalam klockan 4 på morgonen, och efter att ha passerat genom passkontrollen och den sega visum proceduren, skulle vi åka vidare med inrikesflyget till Zanzibar klockan 7.30 Vi fick besked att denna avgång var inställd pga "tekniskt fel", och nästa avgång var beräknad till 15.30 Efter att ha suttit några timmar på denna eländiga flygplats fick vi besked från flygbolaget att dom kör oss till ett hotellrum inne i Dar es Saalam där vi får duscha och äta.

Så småningom kommer vi fram till vårat hotell på Zanzibar, detta ligger 7 mil från huvudstaden Stone Town, på den sydöstra delen på ön, som till storleken kan jämnföras med Gotland. Hotellet är endast 5 år gammalt, och ägs av en spanjor, men arrenderas av en svensk kvinna, Annika, och hennes inhemska kolega. Hotellet ligger vid "vägs ende", och det finns inga andra hotell i närheten. Närmaste by, Makunduchi ligger ca 3 kilometer därifrån. Detta läge gör att det är väldigt lugn och fridfullt, inget "tingel-tangel" eller påträngade försäljare, vilket uppskattas.

Vi tillbringar här våran första vecka. Här råder ett fantastiskt klimat, med en ständig blå himmel och en temperatur på 30 grader dygnet runt. Tiden fördrivs med läsning, badning och promenader längs den 2 kilometer långa stranden. Det serveras frukost, lunch, fruktstund och trerätter middag varje dag, bara att sätta sig till dukat bord. Här råder en avspänd atmosfär, med övervägande svenska gäster. Efter ett avbrott på 4 dygn, då vi flyger till nationalparkerna i norra Tanzania för att åka på safari, tillbringar vi dom sista dagarna här, innan vi åker hem.

Stranden är faschinerande med ständig förändring, här råder ebb och flod, med en nivåskillnad på 3-4 meter. Vattnet ändras 2 gånger på dygnet, med en viss förskjutning på någon timme varje dygn. Det är månens och jordens gravitation, och deras rotation kring den gemensamma tyngdpunkten, som åstadkommer detta fenomen. Stranden sjuder av liv, fiskare som drar sina nät, och kvinnor som plockar en sorts alger, som dom sedan får att föröka sig, genom att algerna  binds upp på snören. Dessa skördas sedan och säljs som grund till förtjockningsmedel i tandkräm. Man tillverkar snören av fibrerna från kokosnötskal. Detta är ett ställe som man kan tänka sig att återvända till.

Kanske det blir ett återbesök redan i april. Det planeras för en "Må bra vecka", som i första hand vänder sig till svenskar. Vi fick en förfrågan om att tjänstgöra här under veckan, och då jobba som massör, respektive gympaledare och även dotter Anna som yoga instruktör.

Länst ner till höger ligger Makunduchi

Här bor vi på rum 211

Utsikt från våran uteplats, vid ebb respektive högvatten.

Den typiska zanzibariska njalawan

   På besök hos byborna

På cykeltur till byn

Stranden sjuder av aktivitet

Så ser det ut när det råder ebb.

Lika varmt i vattnet som i luften, 30 grader.

Vi befinner oss 6 grader söder om ekvatorn, alltid kort skugga.

Hustrun får hjälpa till att binda om en solsäng, man avänder snören tillverkade av kokosfibrer.

Det är sällan man ser levande snäckor på sandstranden.

Här fick man bada när havsvattnet var "borta".

På våran väg söderut, med Zanzibar som mål, var det från början meningen att vi skulle göra ett stopp, med flygplansbyte i Istanbul. Några dagar innan avfärden fick vi besked om att flygbolaget hade lagt om sina rutter. På grund av detta fick övernatta i Istanbul. Hemresan fick vi några alternatia resvägar att välja på, men vi valde att övernatta där även på hemresan. Vi fick alltså Istanbul-besöket som extra bonus.

10 miljon staden Istanbul, har alltid i mina ögon varit lite "mystisk" med sitt läge vid Bosporen, staden är ju delad, med en del tillhörande Europa och en del tillhörande Asien. Staden har mycket kultur att erbjuda, med alla sina gamla byggnader, moskeer och museum. Vi hade "turen" att ha vårat booende i den gamla stadsdelen Sultanahmet, där många sevärdheter finns.

Bara några hundra meter till Blå Moskèn. Denna fantastiska byggnad är byggd på 1500-talet. Moskèn har fått sitt namn av det eleganta kaklet som pryder byggnaden. Och det den enda moskèn som har sex minareter.

En liten gräsyta och en fontän skiljer till nästa gigantiska moskè, Hagia Sofia.

Detta var en gång i tiden världens största kyrka och senare moskè. Idag är den mäktiga byggnaden museum. Byggnaden är byggd på 500-talet. Helt otroligt vilken utvecklad byggnasteknik på den tiden, när vi här i Norden fortfarande levde på "stenåldern".

Vi promenerande en runda runt stadsdelen Sultanahmet, och tog en fika i "vårsolen". Rätt som det var börjde böneutroparna från åtminstone 4 minareter i närheten att "gapa" samtidigt. Stackars invånare som ska behöva höra detta 5 gånger på dygnet.

På hemvägen fick vi ytterligare tillfälle att bekanta oss närmare med denna märkliga stad. På 60-talet såg man filmen "Topkapi", som då handlade om en juvelstöld här på museet. Topkapipalatset inrymde en gång i tiden en l stad staden med 5000 invånare. Här finns i dag världens femte största diamant, och är ett välbesökt museum. Tillsammans med "miljoner" Istanbulbor söndagsflanerade vi i området.

Blå Moskén

Det fatastiska taket av kakel

Hagia Sofia

Tpokapipalatset

Vildkatter fanns det gott om

"Baksidan" av Istanbul

Här bodde vi på nervägen

Här bodde vi på hemvägen

Efter en regnig kväll och natt, vaknar vi på vårat vindsrum på hotell Marinella i Lönstrup. Vi besöker frukostmatsalen, och har ännu inte bestämt oss om vi åker hem idag eller om vi ska stanna ett dygn till. Solen skiner från en klarblå himmel, och väderleksrapporten visar vackert väder hela dagen. Vi bestämmer oss för att stanna. och att ta vara på det vackra vädret .

Vi besökte Lönstrup första gången 1995, då bjöd mina syskon, mig och hustrun på vistelsen här som 50-års present. Vi har därefter varit här några gånger under årens lopp. Naturen här är så faschinerande med kustremsan som består av sand och jord hela tiden förändrar landskapet. Vinden och det stormande havet gör att havet äter sig djupare in landet.

Vi besöker Mårups kirke, eller rättare sagt resterna av en före detta kyrka. här stod bara till för 3 år sedan en 1100-tals kyrka. Då rev man ner taket och halva kyrkmuren. Man räknar med att om ca 5 år får man ta ner resten av kyrkan, för att sedan kunna bygga upp den på något annat ställe. Första gången vi var här var det ca 30 meter till "stupet", idag är det ca 8 meter kvar fram till kyrkmuren.

Så här såg det ut för några år sedan

Så här ser det ut "inne" i kyrkan idag

Därefter besöker vi Rubjerg Knude. Tidigare kunde man köra med bilen ganska nära, men idag får man parkera nere vid vägen , så det var minst 1 kilometer att gå fram till fyren. Den här fyren byggdes år 1900, och låg då 200 meter från havet. Fyren lades ner 1968, för då hade sanden tornat upp sig framör fyrtornet, och fyren syntes inte längre från havet. När vi var här första gången var husen runt fyren fortfarande intakta, och i ett av husen var det ett museum. Idag har alla byggnader utom själva tornet raserats av naturens krafter.

Så här såg det ut för ca 15 år sedan

Så här ser det ut idag

Vi går sedan en tur på stranden nedanför stupen. Det ger ett skrämmande intryck när man kan se hur jord-och sandmassorna har eroderat.

Bilder från stranden

Utsikt från vårat vindsrum

Efter att avverkat Alex dop i Gullbranna, fortsätter vi våran resa söderut, på måndagen, för att ta oss runt Danmark. Första anhalt Helsingborg där vi åker med färjan över sundet till Helingör. Vädret är bra, ingen trängsel, så här på en måndag i oktober, inget köande någonstans, riktigt behagligt med andra ord. Färden går vidare mot Roskilde och Korsör, där vi åker  den pampiga bron över Stora Bält, det måste vara en av världens längsta broar, 1,7 mil lång. Vidare över ön Fyn och bron över Lilla Bält till Jylland. Åker sedan E45 söderut, och övernattar i Haderslev, en liten pitoresk stad 5 mil från tyska gräsen. Kvällen tillbringar med en promenad i byn, och middag på hotellet.

Efter en stabil hotellfrukost forsätter resan sydväst ut mot tyska gränsen, vi missar den första gränövergången, så det blir en färd på tysk mark ytterligare en mil västerut. Vi kommer fram till lilla byn Aventoft, där vi besöker bordershopen och gör lite inköp inför vintern och våren, vilket utbud till under halva svenska priset. Det var inget större "klös" i affären så man kunde gå runt i lungnan ro välja "rätt" sort. Efter shopping och fika drar vi norrut, med sikte på Esbjerg och vidare ut mot kusten.  Kusten består av ett näs med det typiska danska klitt-lanskapet, med havet västerut och ett innanhavet österut. Det är en faschinerande väg, med mängder av stugor utslängda i landskapet. Framme i Ringköping kör vi 5 mil österut i inlandet till Herning, Danmarks 10:e största stad med 55 000 invånare.  Efter att ha snurrat runt i stan några varv kommer vi slutligen fram till vårat förbokade hotell. Efter att ha installerat oss, går vi ut på stan för att finna något lämpligt matställe. Hamnar på ett "biffhus", helt ok mat.

Kommer iväg vid 10-tiden, kör nordväst ut mot Holstebro och följer sedan Limfjorden norrut. Eftersom vi inte bestämt övernattning för påföljande natt, bestämmer vi oss att ta oss till Lönnstrup, som ligger strax norr om Lökken. Väl framme där fick vi väckt upp hotellvärden, som fick komma och "öppna" hotellet för våran skull. Efter en kort promenad på stranden börjar det regna, så det blev att ta det långa benet tillbaka. Det var mycket begränsat öppethållande av affärer och restauranger. Det blev kall dansk pölse med bröd och öl på rummet, dagens middag.

Fika vid bordershoppen

"Mäktiga" stränder längs västkusten

Mängder med hus utslängda i landskapet

Soptippen i Hansholm

Fikapaus vid "Döda fallen" vid åskådarläktaren

Frösö kyrka   

Här öppnar sig fjällvärlden på väg mot Vålådalen  

Här är "farmors stuga"

Sä här fint är köket i "farmors stuga"  

Här funderar hustrun om hon ska bada i Nulltjärn

Efter "festandet" hos min vän Sverker, och den trevliga samvaron med syster Gunilla och hennes Lars, fortsätter resan västerut mot Jämtlandsfjällen och Vålådalen. Vi stannar och fikar i Hammarstrand vid "döda fallen", platsen besökte vi för några år sedan, så vi nöjde oss med att fika vid åskådarläktaren. Varje sommar anordnas en teaterföreställning här som handlar om det misslyckade försöket att styra om älvens flöde. Här ringer jag till Britta i Vålådalen och bokar en stuga. Vidare mot Östersund, när man kommer hit måste man besöka Frösön och kyrkan där, en av jordens vackraste platser med utsikt över Oviksfjällen. Vår svenske kompositör Petterson Berger hade här sitt hem, Sommarhagen, där han skrev sina berömda verk. Östersund har jag besökt åtskilliga gånger tidigare. Dels var jag med och projekterade ett bostadsområde här och dels hade jag min krigsplacering här. Vi kommer till Vålådalen vid 4 tiden, installerar oss i "farmors stuga", beger oss sedan några kilometer söderut till Nulltjärn, en vackert belägen tjärn med en lång sandstrand och med fjällen i bakgrunden. Hustrun tar sig ett dopp medan jag tittar på.

Ristafallet

Från Åreskutans toppstation 1274 möh

Nästa morgon vaknar vi till ljudet av regn, vilket inte inbjuder till någon fjällvandring. Vi avvaktar vädret, framåt 12 tiden tar vi så bilen och gör lite avstickare till byarna i närheten, Ottsjö, Trillevallen och Edsåsdalen. Vi beger oss sedan till Ristafallet, ett av Sveriges största vattenfall som ligger en bit österut från Undersåker. Sedan mot Åre och kabinbanan upp till toppstationen som ligger på 1274 möh, med en milsvid utsikt över landskapet, hela förmiddagen har molnen skymt utsikten men har nu skingrats så vi kan njuta av utsikten. Här pågår en cykelvecka, vi får sällskap av några cylister i kabinen som ska ta sig ner för berget medelst cykel, det tar ca 30 minuter för en amatör att sig ner, men rekordet ligger på 8 minuter.

Här laddas det med banan innan vandringen till "kyrkstenen"

Utsikt över Nulltjärn och Kyrkfjället

Fikapaus

Framme vid "kyrkstenen"

Vi passerar en kåta på vägen, hyddan är fortfarande bebodd

Sovmorgon, efter en svettig natt. Gör iordning massäcken och beger oss av till Naturrum i Vålådalen. Här träffar vi Ola som förestår anläggningen. En engagerad man som lever för sitt arbete och sin natur. Han berättar om promenaden till kyrkstenen som vi bestämt oss att vandra till. En plats som enligt honom vibrerar av andlighet. Vägen dit går genom gammal granskog, närmare fjället, björkskog. Vi passerar resterna av en sameby, där det så sent som 1930 talet fanns en skola för samebarnen. Vi passerar också en kåta, där en kvinna fortfarande lever delar av året. Efter 2 timmar kommer vi så fram till kyrkstenen vid foten av Kyrkfjället. Här har ända sedan 1700 talet varit en plats för andakt. Platsen används även idag för vigsel och dop. En underbar utsikt över fjäll-landskapet. Samma väg tillbaks och åter efter 4,5 timmes vandring.

Hängbro över Valån

Vilopaus

Trötta fötter

Utsikt över Blanktjärnarna

Idag kommer vi iväg lite tidigare än igår. Vi har bestämt oss att gå till Blanktjärnarna som ligger ca 6 kilometers vandring sydost ut från Vålådalen. Vi går hängbron över Valån och går längs älven en bit. Man kan gå en runda runt tjärnarna enligt kartan, vi följer den utsatta markeringen, när vi så småningom kommer fram till Matskålstjärn och har vattnet på fel sida enligt kartan förstår vi att något inte stämmer. Vi kommer dock fram till Blanktjärn och får se det gröna vattnet och återigen en underbar vy över landskapet. Vi stannar här och fikar. Och går sedan tyvärr samma väg tillbaka. Då den dåliga märkningen har spelat oss ett spratt och vi blir osäker på vägen. Väl tillbaka till Vålådalen går vi in till Naturrummet och berättar för Ola om den dåliga märkningen. Han blir tacksam över upplysningen och ska se över det hela. Efter 2,5 mils vandring på två dagar känner man sig lite sliten, men ändå nöjd över upplevelsen.

Då var det dags att ta farväl av våran värdinna Britta och Vålådalen för denna gången. Vi startar kvart över 8, vädret är fint så efter bara 2 mil åker taket av på bilen. Vi stannar i Åre och handlar lite resmat. Tankar Sveriges dyraste bensin i Storlien, 13.99 kr/liter. Kommer till Trondheim, kör genom centrum ner till hamnen där en lyxkryssare ligger förtöjd, stor som en liggande skyskrapa. Här blir det kiss och fikapaus. Det känns som hela stan är en enda stor byggarbetsplats, men lyckas till slut ansluta till E6 igen.

Året var 1982 och här i Trondheim startade  "Det stora styrkeprovet", som då var världens längsta cykellopp för amatörer. Det handlade om att ta sig från Trondheim till Oslo, då 56 mil. Man hade 48 timmar på sig och hade möjlighet att övernatta om man ville det. Vi startade från Trondheim klockan 15 en lördag eftermiddag och anlände till Oslo i gryningen på måndag morgon utan övernattning men med rejäla pauser vid matkontrollerna. Turen över Dovrefjället på natten var ett magiskt ögonblick i mitt liv. Alldeles tyst endast göken som gal i fjärran och ljudet av andra cyklister. Här på fjällvidden stannade vi även denna gången och man blev lite nostalgisk igen.

Vi hade räknat med att göra en övernattning på vägen hem, och skulle då stanna i Hunderfossen, som ligger strax norr om Lillehammer. Ett ställe där vi övernattade på våran bröllopsrea till Nordkap 1972. Hemlängtan började dock ta överhanden, så vi beslöt oss att fortsätta färden söderut. Efter 105 mil och 16 timmars bilkörning var vi hemma i Alingsås klockan halv ett på natten, något "sjösjuka"

E14 på väg västerut till Trondheim

En älg efter vägen

Härligt med himmelen som tak

"liggande skyskrapa" liggande i Tronheims hamn

Den nostalgiska platsen över Dovrejället. Tre favoriter på samma bild, Jordgubben, "Silverpilen" och fjällnaturen.