Efter besöket i massajbyn, fortsätter vi ner mot kraterbotten. Här nere är det stepplandskap, och man räknar med att det finns 20 000 däggdjur som lever här. Det första vi stöter på ett drama som utspelar sig mellan en liten jakal och 2 hyenor. Det lilla djuret har hittat ett kadaver som den "snaskar" på. En hyena smyger sig fram och tar över bytet. Ytterligare en hyena har luktat till sig bytet, och kommer smygande fram, men inser sin begränsning och backar. Den lilla jakalen lyckades ändå att roffa åt sig en benbit, och flydde därifrån.

Det fanns gott om gnuer och zebror här. Av "big five" såg vi både noshörning och lejon, fast än på ganska lång avstånd. Bufflar och elefanter fanns det också där. Någon leopard lyckades vi dock inte skåda.

Efter besöket i kratern beger vi oss dom 15 milen tillbaka till Arusha. Där gör vi ytterligare en övernattning på Ahadi Lodge. Nästa morgon fraktar vi oss till flygplatsen i Kilimanjaro, därifrån tar vi oss åter tillbaks till Zanzibar.

"Dramat" vid kadavret

Betande bufflar

Gnuer som "brottas"

Nyfikna zebror

En nyfiken gazell

En nyfiken hyena

"Siverkatt"

Tillbaka till Zanzibar igen.

Efter besöket i Tarangire, åker vi norrut mot Ngorongoro, en nationalpark som ligger i en krater. För att komma in i parken får vi betala 50 USD per man. Efter några kilometer in i parken, kommer vi fram till övernattnings-stället, Wildlife Lodge. En fantastisk byggnad som är uppförd på kraterkanten, ca 600 meter över kraterbotten. Här bor vi i ett rum med utsikt över hela området.

På morgonen ser man soluppgången från terassen på lodgen, En mäktig upplevelse. Efter frukosten ger vi oss av mot nästa äventyr. Vi färdas runt övre delen på kratern, nästan halvvägs runt. En bit ner mot kraterbotten, besöker vi en massajby. Här lever massajfolket på samma nivå som man levt dom senaste hundra åren. Här har man sin boskap som betar på dom stora gräsmarkerna. Det är ju märkligt att det fortfarande lever människor på denna levnadsnivå, år 2010, man kan ju tro att vi inte lever i samma värld. Massajerna visade upp sina "danser" och seanser. Vi fick även besöka en av hyddorna, som dom bor i, även deras skola fick vi besöka. Lite tillrättalagt var det allt, men det var ändå untressant att se hur dom lever.

Porten in i Ngorongoro

Utsikt från vårat rum och entrén till Wildlife Lodge.

Massajbyn, husen är tätade med koskit.

Massajernas "dans".

Skolan

Toaletten, "grävd hål i golvet"

När vi bestämt oss för att åka till Zanzibar, så skulle vi naturligtvis även besöka några av nationalparkerna i norra Tanzania. Den första parken vi skulle besöka var Tarangire. För att komma dit fick vi åka med inrikesflyget, först till Dar es Saalam, och byte där till flygplatsen i Kilimanjaro. Det blev "strul" med transfern till flygplatsen på Zanzibar, då agenten fått fel tidsangivelse, så det blev "iltransport" med en lokal taxi till Stone town. Tack och lov hann vi med flyget, som ändå startade 20 minuter före utsatt tid.

Flygresan till Kilimanjaro var fin med klart väder. Man kunde se toppen på Afrikas högsta berg, som mäter över 5 500 möh. Väl framme blev vi transporterad till Arusha, Tanzanias näst största stad, med 600 000 invånare. Vi skulle bo på Ahadi Lodge. När bilen svängde av vägen för att komma till lodgen, börjar man undra vart vi är på väg. Vi åker på en "väg" som mer liknar en kostig, men vi kommer fram till en stor plåtport, och där innanför uppenbarar sig en prunkande oas med en välskött trädgård. Jättefint ställe.

Nästa morgon blev vi hämtade av en jeep, som skulle ta oss till Tarangire. Det var ca 15 mil dit. Vi plockade upp 4 andra svenskar som vi skulle göra sällskap med. Resan dit tog 3 timmar. Väl framme fick vi lösa avgift, 35 USD per man.

Tarangire är i första hand elefanternas och baobaträdens park, och det fanns det gott om, vid ett tillfälle hade vi ca 50 elefanter synliga samtidigt. Vi fick se världens äldsta träd, ca 3 000 år gammalt baobaträd. Genom parken flyter Tarangirefloden, som flyter från söder till norr, vilket är ovanligt med den riktningen.

Efter besöket i Taragire nationalpark, åker vi sedan norrut till nästa anhalt Ngorongoro Conservation Area. Dit kommer vi sen eftermiddag.

"Kostigen" till Ahadi Lodge

Så här ser det ut bakom inhägnaden

Framme i Tarangire

Världens älsta träd ett 3000 år gammalt baobaträd.

Elefanter fanns det gott om.

Girafferna var mäktiga att se i sin naturlga miljö.

En törstig giraff, vissa svårigheter att nå ner till vattnet.

Törstgiga vårtsvin och en antilop.

Aporna höll sig gärna nära rastplatsen, där man kunde snylta på besökarnas matrester.

Ett gäng strutsar, gillade att visa upp sig. En hane och tre honor.

Zebrorna var vackra att se på med sin fina ränder. 

Längtan efter barnbarnen Rebecka och Alex, boende i Gullbranna, 1 mil söder om Halmstad, blev alltför stor, efter att inte träffat Alex sedan i början på december, så vi tog kusinerna Maja och Axel med oss dit ner för att hälsa på. Senast vi träffade den "lille skiten", som nu hunnit bli 8 månader, kunde han inte sitta. Nu kan han både sitta och ta sig fram krypandes. Medan vi var där, lärde han sig sitt senaste "trix", nämnligen att flirta med båda ögonen.

Vädret var soligt, men lite snålblåstigt. Vi tog med barnbarnen ner till "våran" strand, där det såg ut som "isbergen" hade flytit iland, och lagt sig i strandkanten för att invänta nersmältningen från vårsolen. Vi hade grill med oss, och grillade korv, och njöt av kyliga vårsolen. Vi passade även på att besöka campingplatsen för att "klappa om" högen som ligger där och väntar på oss, innehållande golvet förtältet.

"Isbergen" på stranden

Grillning och kramning på stranden

Hustrun "klappar om" högen med golvet till förtältet.

Brottningsmatch mellan far och son

Svettiga blev dom efter matchen.

Alex senaste "trix"

Väl framme i Dar es Saalam klockan 4 på morgonen, och efter att ha passerat genom passkontrollen och den sega visum proceduren, skulle vi åka vidare med inrikesflyget till Zanzibar klockan 7.30 Vi fick besked att denna avgång var inställd pga "tekniskt fel", och nästa avgång var beräknad till 15.30 Efter att ha suttit några timmar på denna eländiga flygplats fick vi besked från flygbolaget att dom kör oss till ett hotellrum inne i Dar es Saalam där vi får duscha och äta.

Så småningom kommer vi fram till vårat hotell på Zanzibar, detta ligger 7 mil från huvudstaden Stone Town, på den sydöstra delen på ön, som till storleken kan jämnföras med Gotland. Hotellet är endast 5 år gammalt, och ägs av en spanjor, men arrenderas av en svensk kvinna, Annika, och hennes inhemska kolega. Hotellet ligger vid "vägs ende", och det finns inga andra hotell i närheten. Närmaste by, Makunduchi ligger ca 3 kilometer därifrån. Detta läge gör att det är väldigt lugn och fridfullt, inget "tingel-tangel" eller påträngade försäljare, vilket uppskattas.

Vi tillbringar här våran första vecka. Här råder ett fantastiskt klimat, med en ständig blå himmel och en temperatur på 30 grader dygnet runt. Tiden fördrivs med läsning, badning och promenader längs den 2 kilometer långa stranden. Det serveras frukost, lunch, fruktstund och trerätter middag varje dag, bara att sätta sig till dukat bord. Här råder en avspänd atmosfär, med övervägande svenska gäster. Efter ett avbrott på 4 dygn, då vi flyger till nationalparkerna i norra Tanzania för att åka på safari, tillbringar vi dom sista dagarna här, innan vi åker hem.

Stranden är faschinerande med ständig förändring, här råder ebb och flod, med en nivåskillnad på 3-4 meter. Vattnet ändras 2 gånger på dygnet, med en viss förskjutning på någon timme varje dygn. Det är månens och jordens gravitation, och deras rotation kring den gemensamma tyngdpunkten, som åstadkommer detta fenomen. Stranden sjuder av liv, fiskare som drar sina nät, och kvinnor som plockar en sorts alger, som dom sedan får att föröka sig, genom att algerna  binds upp på snören. Dessa skördas sedan och säljs som grund till förtjockningsmedel i tandkräm. Man tillverkar snören av fibrerna från kokosnötskal. Detta är ett ställe som man kan tänka sig att återvända till.

Kanske det blir ett återbesök redan i april. Det planeras för en "Må bra vecka", som i första hand vänder sig till svenskar. Vi fick en förfrågan om att tjänstgöra här under veckan, och då jobba som massör, respektive gympaledare och även dotter Anna som yoga instruktör.

Länst ner till höger ligger Makunduchi

Här bor vi på rum 211

Utsikt från våran uteplats, vid ebb respektive högvatten.

Den typiska zanzibariska njalawan

   På besök hos byborna

På cykeltur till byn

Stranden sjuder av aktivitet

Så ser det ut när det råder ebb.

Lika varmt i vattnet som i luften, 30 grader.

Vi befinner oss 6 grader söder om ekvatorn, alltid kort skugga.

Hustrun får hjälpa till att binda om en solsäng, man avänder snören tillverkade av kokosfibrer.

Det är sällan man ser levande snäckor på sandstranden.

Här fick man bada när havsvattnet var "borta".

På våran väg söderut, med Zanzibar som mål, var det från början meningen att vi skulle göra ett stopp, med flygplansbyte i Istanbul. Några dagar innan avfärden fick vi besked om att flygbolaget hade lagt om sina rutter. På grund av detta fick övernatta i Istanbul. Hemresan fick vi några alternatia resvägar att välja på, men vi valde att övernatta där även på hemresan. Vi fick alltså Istanbul-besöket som extra bonus.

10 miljon staden Istanbul, har alltid i mina ögon varit lite "mystisk" med sitt läge vid Bosporen, staden är ju delad, med en del tillhörande Europa och en del tillhörande Asien. Staden har mycket kultur att erbjuda, med alla sina gamla byggnader, moskeer och museum. Vi hade "turen" att ha vårat booende i den gamla stadsdelen Sultanahmet, där många sevärdheter finns.

Bara några hundra meter till Blå Moskèn. Denna fantastiska byggnad är byggd på 1500-talet. Moskèn har fått sitt namn av det eleganta kaklet som pryder byggnaden. Och det den enda moskèn som har sex minareter.

En liten gräsyta och en fontän skiljer till nästa gigantiska moskè, Hagia Sofia.

Detta var en gång i tiden världens största kyrka och senare moskè. Idag är den mäktiga byggnaden museum. Byggnaden är byggd på 500-talet. Helt otroligt vilken utvecklad byggnasteknik på den tiden, när vi här i Norden fortfarande levde på "stenåldern".

Vi promenerande en runda runt stadsdelen Sultanahmet, och tog en fika i "vårsolen". Rätt som det var börjde böneutroparna från åtminstone 4 minareter i närheten att "gapa" samtidigt. Stackars invånare som ska behöva höra detta 5 gånger på dygnet.

På hemvägen fick vi ytterligare tillfälle att bekanta oss närmare med denna märkliga stad. På 60-talet såg man filmen "Topkapi", som då handlade om en juvelstöld här på museet. Topkapipalatset inrymde en gång i tiden en l stad staden med 5000 invånare. Här finns i dag världens femte största diamant, och är ett välbesökt museum. Tillsammans med "miljoner" Istanbulbor söndagsflanerade vi i området.

Blå Moskén

Det fatastiska taket av kakel

Hagia Sofia

Tpokapipalatset

Vildkatter fanns det gott om

"Baksidan" av Istanbul

Här bodde vi på nervägen

Här bodde vi på hemvägen

Åntligen kom jag till Universeum, jag har tänkt besöka huset i många år, men inte kommit till "skott". Universeum är ett "upplevelsehus" som ligger nära Liseberg, vid Korsvägen i Göteborg. Anna och hennes familj hade beslutat att besöka huset med sin familj, och "släpade" med sina gamla föräldrar dit. Huset invigdes 2001, och kostade då 370 miljoner att uppföra, man har cirka en halv miljon besökare varje år.

Huset bestod av 2 delar. En del var uppbyggt som en "minivärld" som började högst upp med ett arktiskt klimat, och som sedan ändrades ju längre ner man kom. och temperaturen blev då högre, det slutade med regnskogsklimat längst ner. På vägen neråt fick man uppleva förändringar i faunan och växtligheten. Verkligen en imponerande anläggning. Innan vi gick vidare på nästa avdelning fick vi rast, och vi inmundigade då våran medhavda "massäck".

Nästa avdelning bestod av diverse "klurigheter" , som man fick testa på, bland annat hade man byggt upp en kopia av en rymdraket, där man kunde få en insyn hur austronaterna har det i sin kapsel uppe i rymden. Tyvärr räckte inte tiden riktigt till, utan vi fick bara "skumma" över denna avdelning. Så vid nästa besök får man ha bättre tid på sig, så man kan fördjupa sig ytterligare.

Aporna rörde sig fritt

  En grann manet 

"Hövdingen" i akvariet, en svärdfisk

Ormarna levde nästan som i sin riktiga miljö

Fikarast 

Det ser ut som Maja har "knäckt problemet"  med skivorna själv.

Dags att summera första etappen av "Årets flitigaste motionär".

Anders (jag):                       Totalt: 10 timmar

Marianne (hustrun)                 "-"     10,5 timmar

Anna (dotter)                         "-"      8 timmar

Martin (son)                           "-"      11,5 timmar

Eva (syster)                            "-"      9 timmar

Ebbe (svåger)                         "-"      10,5 timmar

Ganska jämt, fortsätt kämpa på! Jag tycker nog att flera kan deltaga, så anslut till nästa etapp!