Efter en vecka pa det underbara stallet har pa sydostra Zanzibar, laddar vi nu for att imorgon bitti ta oss med inrikesflyg till nationalparkerna Tarangine och Ngorogoro, for att dar kunna bese The big five. Ska bli haftigt, en drom som gar i uppfyllelse. Sitter nu har vid datorn genomsvettig efter att ha dansat afrikansk dans. Har ar ungefar 30 grader dygnet runt, lite svettigt, men underbar atmosfar.

Skulle vara intresant att veta hur det gatt i handbolls VM, nagon kan val lamna rapport. Aterkommer med "repotage" och bilder nar jag kommit hem. Lagger in en lank till Zanzibar Blue Resort.

Efter mer an 2 dygns transport, tror jag att jag vi hamnat i paradiset. Vi startade varan resa i fredags  pa Landvetter,efter 2 dygn sa har vi nu hamnat  pa Zanzibar, pa den sydostra kusten i en by som heter Mackunduchi. Vi kom hit vid 5 tiden pa sondage eftermiddagen, har precis avslutat dagens middag, som bestog av grillad kungsfisk, och grillad potatis, kanske det godaste jag atitt i fiskvag. Nu laddar jag for att stiga upp klockan 6 i morgon for att se solen stiga upp ur Indiska oceanien.

Min svåger Ebbe och jag vi inne i Göteborg igår, och hade oss en helkväll i Scandinavium. Där utspelas  gruppspels- matcher i hanbolls VM. Vi hade köpt en heldagsbiljett, vilket inkluderade 3 matcher. Vi kom lagom till första matchen. Före inpassering skulle säkerhetsvakterna "muddra" ryggsäcken, så att ingen otillbörlig vätska skulle införas i hallen. Som tur var fick man ändå behålla den medhavda kaffetermosen.

Första matchen utspelades mellan Chile och Slovakien, dom två sämsta lagen i denna grupp. Chile som var här i Alingsås och träningsspelade mot AHK, och fick då stryk med 5 bollar. Matchen hade dåligt tempo, och blev ganska tråkig. Matchen slutade oavgjort. Publikanslutningen var ca 3000 personer.

Nästa match utspelades mellan Polen och Sydkorea. Lite bättre fart på spelet i denna tillställning. Det blev en match mellan "David och Goliat". Småväxta asiater mot storväxta öststatare. Första delen av matchen var "David" mest på "hugget" med ett snabbt passningsspel. Men efer pausen började "Goliat" vakna till liv, och "David" blev allt tröttare, och blev till slut "nermalda" med 5 mål. 6000 personer hade nu kommit in i hallen.

Kvällens huvudattraktion skulle bli mellan hemmanationen Sverige och uppstickarna från Argentina. Nu var hallen nästan full, med över 9000 gapande åskådare. Med hjälp av speakern som pådrivare,  var det ett jäkla väsen hela matchen. Argentina öppnade matchen med några snabba mål, och sedan orkade inte dom uppskrivna hemmaspelarna, som tidigare vunnit 3 matcher i rad, mobilisera sig. Till publikens stora besvikelse förlorade "vi" med 5 bollar.

Bilden är tagen på klipporna i Saltholmen 1966. Människorna på bilden är mina föräldrar. Mor Ulla var en riktig soldyrkare, och njuter i fulla drag av dom solvarma klipporna, medans "farsan" är fullt upptagen av tidningsläsning, helt ointresserad av sin vackra hustru.

Jag gav hustrun och syster "PippI" en teater-biljett i julklapp, till göteborgs-premiären av föreställningen "Vilken högoddsare" som spelades på Lisebergsteatern. Denna teater förknippas alltid med komedier och farser. så även denna gång. Pjäsen har tidigare spelats i Karlskrona och fått bra recentioner. Efersom jag är ett stort "fan" av Tomas Pettersson, som då satt upp pjäsen, så var det stora förväntningar på högklassig underhållning.

Före teatern var vi på kinarestaurang, där "Pippi" bjöd oss på en klassisk kina-måltid med "vållulle", "tre små rätter" och efterätt som avslutning. Tyvärr var jag inte i bästa form, har drabbats av något "mysko" i magen, med vidhängande "frossa", så måltiden gjorde nog inte sig själv rättvisa. Vi promenarade sedan till teatern, jag skakade som ett "asplöv". På teatern stötte vi på hustruns bror Ulf med fru Bodil, som också skulle bese pjäsen, dom var där tillsammans med Bodils bror och svägerska. Det slumpade sig så att dom satt på raden framför oss.

Pjäsen var en traditionell förvecklingsfars, dock utan att "slå i dörrar", pjäsen hade många roliga poäng, men det var få skratt i publiken. Efter pausen blev det väl lite fler skratt, men finalen var bra, med många skrattsalvor. Tomas Pettersson var som vanligt dominerande, med sin löjliga och godtrogne rollkaraktär som "Leffe", med i pjäsen var också hans sambo Anna-Karin, som spelade den återuppstånda fd hustrun Isabelle. Det är otroligt hur man får ihop det hela, med alla lögner och missuppfattningar. En rolig stund på teatern blev det trots allt.

Vi har inom familjen tidigare år haft "tävling" om vem som varit flitigaste motionären. Nu har sonen utlyst en ny utmaning för detta året. Men varför inte utöka antalet deltagare till flera intresserade? Detta kanske kan ge en extra sporre till ytterligare välmående. Så alla som känner sig manade är välkommen till årets "tävling", Årets flitigaste motionär 2011. Avräkning sker månadsvis, och slutresultatet avgörs sedan vid årsslutet. Så skriv in månadsresultatet här på min blogg, så gör jag en månadsvis rapportering. Spalta gärna upp tiden på vilka aktiviteter som utförts, jämna halvtimmar. För att det ska bli någorlunda jämnbördigt, så räknas promenadtiden som 50%, jämfört med andra aktiviteter. Promenaden ska vara som en aktivitet inte som en förflyttning. Det är alltså den samlagda aktivitetstiden som räknas, inte prestations-resultatet. Alla är välkommen!

Eventuell belöning, får "spånas" fram av deltagarna, så kom gärna med förslag.

Just nu är väl inneaktivitet lämpligast med tanke på rådande väder. Plus och minusgrader om vart annat. Var ute och halkade en halvtimme idag, inget vidare, fick iallafall en nypa frisk luft.

Det brukar ju kännas ganska mysigt att plocka fram julpyntet när det blir advent och när det börjar närma sig julen. Det lyser ju upp det tråkiga december mörkret, och tillvaron känns lite lättare. Som nybliven pensionär har jag inte haft några som hellst problem med vintermörkret, tack vare att jag sluppit dom tidiga morgnarna med mörker, och inte behövt ge sig iväg utpå vägarna i snö och halka. Utan isället kunnat läsa morgontidningen liggande i den sköna varma sängen. Dags att nypa sig armen igen, vilken skön tillvaro.

Igår var det dags att plocka bort julen. Den lilla plastgranen och fönster- dekoratinerna, stjärnor och adventsstakar åkte ner i sina förvaringslådor igen. Känns skönt det också, att återgå till den normala vardagen igen. Nu gäller det bara att tömma kylskåpet på dom sista resterna, och börja träna bort dom extra "julkilona", som tyvärr sätter sig varje år runt magen.

Jag besökte ju ishallen för några dgar sedan tillsammans med barnbarnet Axel, han tyckte ju  helt plötsligt att det var så roligt att åka skridskor. Han ringde mig igår och tyckte att vi skulle köra idag igen, så vi bestämde att jag skulle hämta honom på förmiddagen. Vi åkte till ishallen i det hala väglaget, men det visade sig att det var andra tider idag för allmänhetens åkning, så det var bara att åka hem igen. Jag fick iallafall slipa hans skridsor i hallen. Så vi ska gör ett nytt försök imorgon.

I min uppväxt bodde vi närmaste granne med skridskobanan i Sundsvall. Så jag besökte isen i stort sett varje dag på vintern, jag tyckte antagligen att det var väldigt roligt eftersom jag var så flitig utövare. Jag tycker än idag att skridskoåkning är en härlig aktivitet, även om det inte blir så ofta nuförtiden. Detta har jag försökt att överföra på mina barn och numera på mina barnbarn. Sonen, Martin var väl 2,5 år när jag släpade med honom på uterinken i Stenkullen, han lärde sig snabbt tekninen, och fortsatte sedan aktivt att spela ishockey upp i åren.

Idag besökte barnbarnet Axel och jag ishallen i Nolhaga. Jag har försökt vid åtskilliga tillfällen att "släpa" med honom till isen, men han har inte varit särskilt intresserad. Vi började med att han skulle dra "plogen" framför sig, men efter några meters åkning var han trött och hade ont i fötterna, så han fick vila en stund medan morfar drog några varv runt rinken. Efter en stunds tjatande kom han så åter ut på banan, han tycte väl antagligen att det såg härligt ut att se på dom andra skridskoåkarna. Efter en stund släppte han "plogen" och hittade så småningom balansen, och tyckte antagligen att det var härlig känsla att kunna stå på egna ben. Så efter att ha åkt några varv själv, så längtar han nu till att vi ska åka nästa gång. Och då har morfar lovat honom ett par "riktiga" skridskor och som är slipade. Så nu ser vi fram mot nästa ishallsbesök.

Skönt att ha "plogen" framför sig.

Dags att vila, efter några meters åkning.

Efter att ha vilat en stund, var det ganska roligt ändå.

Kolla, det gick ju att åka utan stöd, snyggt, va?